Jag hade varit på och av dejtingappar sedan min skilsmässa tre år tidigare.
På när jag var uttråkad eller kände ett behov av manlig uppmärksamhet. (Mer skämtsamt och att betala för måltider än förspel).
Av när jag kände mig överväldigad, beroende eller blasé.
Under de lediga perioderna raderade jag appen, väl medveten om att jag skulle komma tillbaka innan veckan var slut. När jag kom tillbaka laddade jag om appen och började sätta gränser igen.
Den här gången ska jag bara sms:a med en man åt gången, max två. Jag kommer inte att bli förvirrad över vem jag sms:ar med eller råka ställa samma fråga till samma man tre gånger.
Jag tittar på en bild på min telefon. Mannen har ett svettband på handleden. Hans smala underarm speglar gitarrhalsens bredd. Jag letade inte efter något hos en man. Men vid fyrtiofem var min utvalda man mer mogen, kreativ och desperat. Det var konstigt för mig att tveka.
Men jag vacklade, det gjorde jag.
Den här gången ska vi prata i telefon innan vi träffas, så om det inte finns någon förståelse för mitt språk kommer jag att veta det innan vi lägger ut pengar på mat.
Den här gången kommer jag inte att låta mina förhoppningar stiga och mitt hjärta svullna upp i förtid.
Trots mina försäkringar skulle jag oundvikligen ge upp inom några dagar och min inkorg skulle ha upp till sju olika konversationer på gång samtidigt. Jag kände en rusning av romantiskt hopp och träffade människor så snabbt att de antog att jag letade efter en snabb fix mot kåthet. Det som barnen kallar ”Netflix och chill…”
Under mina dejtingår gick jag på många första dejter, men väldigt få gick vidare till nästa omgång. De flesta slutade med en ömsesidig, långsam, back-peddling, med leenden klistrade på våra ansikten, där vi förklarade att vi skulle hålla kontakten. Ingen av oss hörde någonsin av sig igen.
Genom denna process lärde jag mig att jag är ett sällsynt fynd men också en förvärvad smak.